Sommarviste.

Juli den sextonde. Lofotens övärld. Vågekallen, ett fjäll som ligger på Austvågöns södra sida. Jag har lyckats klättra 500 meter upp på detta branta klippfjäll. Mina klättrarkunskaper räcker inte för att fortsätta högre. En sten blir min viloplats och jag vänder mig västerut, mot norra Atlantens kraftfulla sång. Blått...grönt...grönt...blått. Längre söderut skönjer jag den gamla valfångstön Röst. Min blick vandrar längs midnattsolens stickande svetsbågar. Här finns ingen tid - här lever något som är större.

Högt upp på de varma vindarnas tak blir jag varse en havsörn som cirklar i spiraler. Hon iakttar mig. En vindil , en rörelse, det här är mina element. Nordlandet...Lappland.
Örnen får mig att tänka på abbotten Giovanni Damiani som år 1507 skulle flyga med egenhändigt byggda vingar. Försöket gjordes från en mur tillhörande slottet Stirling i Skottland. Damiani störtade mot marken och bröt ena benet. Han påstod efteråt att någon hade smugglat in hönsfjädrar bland örnfjädrarna i hans flygardräkt. Hönsfjädrarna sökte sig naturligtvis mot jorden där de hörde hemma. Jag skrattar gott åt denna lilla historia, men när jag nu ser havsörnen leka i luften vill jag tro denne Damiani.

Lappland äger det uråldriga. Mystik. Kiruna. Fjällripornas stad. Här har jag mina rötter. Staden liknar en arbetarkvinna mer än något annat. Stolt och skimrande. Doft av såpa och järnmalm. Hur skulle männen ha klarat det hårda livet i norr utan denna kvinna?

Jag tillbringar en stor del av min sommar ute i min familjs fjällstuga söder om Kebnekaisemassiven. Kalixälvens dånande och porlande blir en god vän. Älven skänker mig fisk och renhet. Jag är omgiven av kärlek och böjer mig för det vidunderliga i detta landskap.
Solens ljus glittrar i dur med älvens vatten. En nygrillad öring retar mig. Det är kväll vid Kalixälven. Öringen äter jag på bröd, mitt kaffe dricker jag ur björkkåsa. Tankarna dansar runt brasan. De är fria. Här och nu inser jag att jag inte vill jobba instängd som en slav. Inom mig rasar en primitiv, bortglömd, känsla av ett liv under bar himmel..- Jag är nomad! -ropar jag till älvens forsar...plums!!?..en vakande öring, som i sitt vackra hopp får mig på andra tankar. Livet i den stora staden är långt borta. Jag gör i ordning mitt spö och smyger mig ned mot vattnet. Ett perfekt kast, precis i höljan där älvens drottning gav sig till känna och visade sin vackra silverbuk. Jag följer linan vaksamt och tyst. Imorgon blir det middagsbjudning för mina föräldrar. Sproing!! skriker linan och spöt böjs i en mäktig båge. Hjärtat slår. Det är en amazon som snart ska glimmra på älvstranden. Jag hör steg i skogen bakom mig. Min far närmar sig. Han ropar: -Hans, Hans! starkt och klart. Min koncentration bryts och linan slakar. Fisken lossnar precis när han når ned till min lägerplats. - Nappar det? frågar han.

Min historia är din.

Som liten pojke var jag oerhört fascinerad av att klättra i träd. Det gav mig en känsla av tyngdlöshet. Tallarna och björkarna runt kvarteret "Gasellen" i Kiruna var vana vid min kroppstyngd. Trädkronorna bar mig i sina armar. Ofta hittade jag en klyka som fick fungera som viloplats. Här upptäckte jag världen nedanför mig. Min vardag färgades om och livet där nere blev så smått och instängt. Här kolliderade mitt liv för första gången med vardagen.
Jag lärde mig snabbt att se vad kvarterets innevånare hade för sysslor och egenheter. Saker som upprepades varje dag. Vid samma tidpunkt, en ständigt återkommande rörelse. Och alla hade liknande sysslor. Insikten att vi alla är mer lika än olika slog mig.

Idag ,nästan 40 år senare, ser jag min son klättra i träd och fyllas av samma fascination. Han har ännu inte nått till kronornas höjd, men jag känner hans strävan.

Många år har passerat och min tid uppe i träden är sen länge förbi. Livet har ofta blåst mig, likt ett löv, omkring. Jag har mött människor och sett platser, underbara och avskyvärda. Jag har känt kärlek och gett kärlek. Hatet har krafsat mig på ryggen. Död har gett sig tillkänna och jag vet nu hans namn. Drömmar har seglat på min ocean.

Insikten att vi alla är mer lika än olika är nu starkare än förr. Olikhet har försvunnit ur min kropp. Ibland hör jag hans skrik från underjorden. Svagt.