Min historia är din.

Som liten pojke var jag oerhört fascinerad av att klättra i träd. Det gav mig en känsla av tyngdlöshet. Tallarna och björkarna runt kvarteret "Gasellen" i Kiruna var vana vid min kroppstyngd. Trädkronorna bar mig i sina armar. Ofta hittade jag en klyka som fick fungera som viloplats. Här upptäckte jag världen nedanför mig. Min vardag färgades om och livet där nere blev så smått och instängt. Här kolliderade mitt liv för första gången med vardagen.
Jag lärde mig snabbt att se vad kvarterets innevånare hade för sysslor och egenheter. Saker som upprepades varje dag. Vid samma tidpunkt, en ständigt återkommande rörelse. Och alla hade liknande sysslor. Insikten att vi alla är mer lika än olika slog mig.

Idag ,nästan 40 år senare, ser jag min son klättra i träd och fyllas av samma fascination. Han har ännu inte nått till kronornas höjd, men jag känner hans strävan.

Många år har passerat och min tid uppe i träden är sen länge förbi. Livet har ofta blåst mig, likt ett löv, omkring. Jag har mött människor och sett platser, underbara och avskyvärda. Jag har känt kärlek och gett kärlek. Hatet har krafsat mig på ryggen. Död har gett sig tillkänna och jag vet nu hans namn. Drömmar har seglat på min ocean.

Insikten att vi alla är mer lika än olika är nu starkare än förr. Olikhet har försvunnit ur min kropp. Ibland hör jag hans skrik från underjorden. Svagt.